Den här texten lade Milou ut på facebooksidan Svenska Pokémon Go idag:
”Detta kommer bli ett ganska långt och sentimentalt inlägg, men jag tänkte berätta hur Pokémon Go har påverkat mitt liv.
Under hela min uppväxt har jag varit nörd på något sätt. I låg och mellanstadiet sätt jag med mitt Game Boy och spelade Pokémon, det har varit Yu-Gi-Oh kort, Sagan Om Ringen maraton och hur många gånger har man inte skrivit Fan fics om både Harry Potter och Merlin?
På grund utav att jag blev totalt utmobbad i skolan för att jag var den där nörden alla hatade och även på grund utav familjära omständigheter så utvecklade jag en hel hög med psykiska problem. Ätstörningar, självskadebeteende, anknytningsproblem o.s.v
Jag har anorexi, Asperger, ADHD, Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) social fobi och PTSD.
Senast i förrgår så hade jag svultit min kropp i flera dygn och det var på gränsen att jag orkade stå upp. I några minuter så funderade jag på om det kanske vore bäst att ställa in dagens Pokémonjakt eftersom att kroppen inte orkade. Då bestämde jag mig för att en ätstörning inte skulle hindra mig från att göra något jag älskade u der hela min barndom. Så jag åt en hel (!) portion med pasta, fick massor av energi och var ute och jagade i flera timmar.
När främmande människor pratar med mig blir jag livrädd. Hjärtat börjar slå, jag får tårar i ögonen, mina knän och mina händer skakar och rösten börjar darra.
Tillsammans med Instinct tog jag över ett gym och kort därefter var det några nybörjare som ville veta hur man slogs på ett gym. Jag ignorerade paniken som kom tillsammans med den sociala situationen och visade dom hur man skulle göra och jag hejade på medan dom slogs mot min Jynx.
För ungefär en månad sen blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök. En främmande man försökte dra in mig i ett buskage. Sedan dess har jag varit livrädd för mörker eftersom att det hände på natten och jag har fått obehagskänslor av att vara ensam, även på dagtid…
Men tack vare Pokémon Go har jag lärt mig att skjuta det åt sidan! Jag kan vara ute kvällar och nätter för att jag kan fokusera på spelet! När en vild Pokémon dyker upp, eller när ett ägg kläcks så kan jag hype’a över det istället för att titta över axeln hela tiden och gråta över att jag är ensam och rädd!
När jag har så mycket ångest att jag nästan skriker, när gränserna till verkligheten blir suddiga, när jag sitter med rakbladet i handen och överväger att göra mig illa så kan jag gå in på appen, titta på min Lapras och försöka tänka att hon är på en såpass hög level att hon kan skydda mig från allt!
Så tack. Tack till alla er som spelar Pokémon Go, tack till alla er som förstår vilken skillnad detta spelet gör i en annan människas liv!
Det är superläskigt att skriva detta, jag har ingen aning om hur folk kommer att reagera. Men jag har lärt mig att mina riktiga fiender inte tillhör Valor eller Mystic. Det är inskränkta människor som Alex Schulman!
Jag älskar er alla! <3 ”
— Underbar läsning, tycker jag (Görel). Om du är på facebook kan du läsa hennes inlägg här.
